www.dablogg.se

En bild från i fredags, då jag nattade underbara frun hemma hos Susanne…

Jag vet att frun har många som tänker på henne i denna tid. Hon skriver i sin blogg i den mån hon har ork och för sin egen skull. Kanske kan det hjälpa någon som har det svårt och jobbigt och det är i sådana fall underbart. Men sedan i förrgår har det nog uteblivit information och en del har visat oro.

Händelserna igår får belysa allvaret i situationen. För det mesta tänker hon rationellt och med eftertanke. Igår blev det får mycket – en sista droppe som fick hinken att rinna över.

En akut situation på sjukhusavdelningen fick dem att förflytta Pernilla till ett annat rum, delat med en annan patient. Ingen såg den egentliga reaktionen. Panik, ångest och förargelse. Hon klädde sig, bytte rummet och gick snabbt ut på permission med avsikten att inte komma tillbaka. Hon skickade ett sms med texten ”jag har stuckit”. Därefter svarade hon inte i telefonen.

Till slut hittade jag henne äntligen intill ett vattendrag en bit in i skogen. Skakandes och med tårarna rinnande efter kinderna. Jag själv skakade nog också som ett asplöv. Jag tog henne i famnen och försökte efter en stund få henne på andra tankar. Hon har så mycket att leva för och att jag tar hand om dialogen med personalen och att någonting liknande aldrig får hända igen.

I detta tappades den lilla trygghet som rummet äntligen kommit att ha blivit, till ännu mer ångest och oro.
Pernillas barndomsvän, Susanne, mötte upp oss och jag åkte bort till avdelningen och hämtade hennes saker och den medicin som enligt ordination ska tas – tillsammans med en flaska ångestdämpande och lugnande droppar som kan tas vid behov. Vi tre for sedan ett varv runt Alnö i lugn takt, för att jag vet att Pernilla upplever ett lugn i sådana situationer. Natten tillbringades hemma hos Susanne, som verkligen ställer upp mer än man någonsin kan tänka sig i allt detta jobbiga. Stor tacksamhet vill jag framföra!

Vår underbara präst har vi nu också varit i kontakt med, som kommer ställa upp med samtalsstöd, då Pernilla behöver börja prata med någon snarast möjligt.

Det har varit ett turbulent dygn med många känsloladdade stunder. Till slut har vi i alla fall lyckats vända allt och Pernilla är nu åter på sjukhuset – med bästa rummet på avdelningen dessutom. Eget rum!

Sov gott min prinsessa, vi ses imorgon!

Vi har alla Ett Liv. Ett liv som är så mycket värt.

Då sorgen kryper sig intimt nära är det svårt att finna ord och veta hur man ska vara. Då den allra närmsta människan på jorden har ont i själen står man där utan makt – helt utlämnad. Att bara kunna ”finnas”, utan möjlighet att känna att man kan påverka, gör att man känner sig så liten, uppgiven och utan kontroll.

Samtidigt är det så skönt då smärtan öppnats och inte längre behöver vara en hemlighet eller någonting som längre behöver döljas.

Det är tur att vi känner att vi har varandra i denna jobbiga situation i livet. Viktigare än någon gång tidigare. Du är aldrig någonting jobbigt eller en belastning. Du är mitt liv och min följeslagare. Ingenting finns, som kan skilja mig från din sida.

Att det finns en ljusare tid framför är det ingen tvekan om, även om vägen är svår att borsta ren och finna. Den är med största säkerhet krokig och full av kvistar att rensa bort, innan allt till slut vänder.

Men vet att jag alltid finns där för att hålla din hand då du tar stegen framåt i mörkret.

En liten fågelunge som lärt sig flyga hade lite förvirrat flugit in på vinden i huset där vi bor. Till slut lyckades jag få tag i den, för att släppa den fri igen.

Skylt uppsatt vid brofästet, Alnö…

och blir stolt över en ”nytillkommen” ådra. =)