www.dablogg.se

Senaste dygnet har varit positivt på många sätt. Till att börja med insåg jag att det låg ett tillräckligt överskott på skattekontot, så jag inte behövde bli hypernervös för momsen. Efter sommarmånaderna, som varit lite sisådär, så är det skönt att man fortfarande håller sig flytande – speciellt med all oro och det konstiga liv vi levt senaste tiden. Men det som hände senare idag skapade ändå oerhört mycket mer optimistiskt tänkande.

Jag for upp till frun på sjukhuset, men fick veta att det var lite dålig tajming att fara därifrån – läkaren ville ha ett samtal och han skulle komma åter efter bara 15 minuter. (Förlåt Pelle, för att det blev tok med lunchplanerna! Det blev kaffe till lunch för min del…) Men anledningen kom att bli oerhört positiv. Under denna väntetid visar det sig att en psykoterapeut från Affektiva kommer in på besök för att få prata med Polly. Vi får beskedet att hon bara ska ringa in och boka tid, så snart hon blir utskriven! Ett så oerhört, fantastiskt, sjukt skönt besked att få! Andra kanske inte förstår det, men det är precis det här man väntat och påtalat som önskan så många gånger – Pernilla VILL komma igång med samtalen och få den professionella hjälp som hon så väl behöver! Nu äntligen! Kontaktpersonen verkar också mycket eftertänksam, kompetent och förtroendeingivande.

Det är givetvis så att det här bara är ett av många hinder som rivits och att processen för att hantera allt jobbigt bara är i ett första stadium. Men det känns som ett oerhört viktigt steg framåt! Stödet med samtal tillsammans med vår präst, Maria, är också någonting som redan innan känts som oerhört bra. Tack och åter tack Maria! Att jag och framförallt Pernilla har ditt stöd, det är så underbart att veta!

Det är dags att börja förstena demonerna och kasta dem åt sidan, en i taget!

Just nu är hela familjen samlad i hemmet. Vi tänkte oss kanske inte riktigt för med medicineringen, då Polly nu ligger utslagen i djup sömn i soffan. =) Hon vaknar väl vid 3-4 och är kissnödig, så jag får väl vänta in henne i sängen så länge – under tiden får jag springa upp några gånger och pussa, krama och stryka henne över håret och se till så hon sover sött.

Vi försöker i försiktighet återanpassa henne till hemmamiljön och det verkar ändå fungera över förväntan. Ni får tänka på att vi har en liten trotsig sexåring här hemma, som fått rutiner omkullvälta senaste veckorna – hon är inte riktigt att leka med just nu… Det gör det lite livligt stundvis.

Till min Älskade: Ett steg i taget. Vi kallar det babysteps… I försiktighet och i lugn. Vi har inte bråttom och jag är glad och nöjd med det lilla, för jag vet att allt till slut kommer bli bra – för vi har varandra och all kärlek i dess band!
Tack för att du finns och för allt du ger! Jag finns där alltid och kommer aldrig avvika från din sida!

En bild från i fredags, då jag nattade underbara frun hemma hos Susanne…

Jag vet att frun har många som tänker på henne i denna tid. Hon skriver i sin blogg i den mån hon har ork och för sin egen skull. Kanske kan det hjälpa någon som har det svårt och jobbigt och det är i sådana fall underbart. Men sedan i förrgår har det nog uteblivit information och en del har visat oro.

Händelserna igår får belysa allvaret i situationen. För det mesta tänker hon rationellt och med eftertanke. Igår blev det får mycket – en sista droppe som fick hinken att rinna över.

En akut situation på sjukhusavdelningen fick dem att förflytta Pernilla till ett annat rum, delat med en annan patient. Ingen såg den egentliga reaktionen. Panik, ångest och förargelse. Hon klädde sig, bytte rummet och gick snabbt ut på permission med avsikten att inte komma tillbaka. Hon skickade ett sms med texten ”jag har stuckit”. Därefter svarade hon inte i telefonen.

Till slut hittade jag henne äntligen intill ett vattendrag en bit in i skogen. Skakandes och med tårarna rinnande efter kinderna. Jag själv skakade nog också som ett asplöv. Jag tog henne i famnen och försökte efter en stund få henne på andra tankar. Hon har så mycket att leva för och att jag tar hand om dialogen med personalen och att någonting liknande aldrig får hända igen.

I detta tappades den lilla trygghet som rummet äntligen kommit att ha blivit, till ännu mer ångest och oro.
Pernillas barndomsvän, Susanne, mötte upp oss och jag åkte bort till avdelningen och hämtade hennes saker och den medicin som enligt ordination ska tas – tillsammans med en flaska ångestdämpande och lugnande droppar som kan tas vid behov. Vi tre for sedan ett varv runt Alnö i lugn takt, för att jag vet att Pernilla upplever ett lugn i sådana situationer. Natten tillbringades hemma hos Susanne, som verkligen ställer upp mer än man någonsin kan tänka sig i allt detta jobbiga. Stor tacksamhet vill jag framföra!

Vår underbara präst har vi nu också varit i kontakt med, som kommer ställa upp med samtalsstöd, då Pernilla behöver börja prata med någon snarast möjligt.

Det har varit ett turbulent dygn med många känsloladdade stunder. Till slut har vi i alla fall lyckats vända allt och Pernilla är nu åter på sjukhuset – med bästa rummet på avdelningen dessutom. Eget rum!

Sov gott min prinsessa, vi ses imorgon!

Vi har alla Ett Liv. Ett liv som är så mycket värt.

Då sorgen kryper sig intimt nära är det svårt att finna ord och veta hur man ska vara. Då den allra närmsta människan på jorden har ont i själen står man där utan makt – helt utlämnad. Att bara kunna ”finnas”, utan möjlighet att känna att man kan påverka, gör att man känner sig så liten, uppgiven och utan kontroll.

Samtidigt är det så skönt då smärtan öppnats och inte längre behöver vara en hemlighet eller någonting som längre behöver döljas.

Det är tur att vi känner att vi har varandra i denna jobbiga situation i livet. Viktigare än någon gång tidigare. Du är aldrig någonting jobbigt eller en belastning. Du är mitt liv och min följeslagare. Ingenting finns, som kan skilja mig från din sida.

Att det finns en ljusare tid framför är det ingen tvekan om, även om vägen är svår att borsta ren och finna. Den är med största säkerhet krokig och full av kvistar att rensa bort, innan allt till slut vänder.

Men vet att jag alltid finns där för att hålla din hand då du tar stegen framåt i mörkret.

En liten fågelunge som lärt sig flyga hade lite förvirrat flugit in på vinden i huset där vi bor. Till slut lyckades jag få tag i den, för att släppa den fri igen.

Skylt uppsatt vid brofästet, Alnö…

och blir stolt över en ”nytillkommen” ådra. =)