www.dablogg.se

Senaste dygnet har varit positivt på många sätt. Till att börja med insåg jag att det låg ett tillräckligt överskott på skattekontot, så jag inte behövde bli hypernervös för momsen. Efter sommarmånaderna, som varit lite sisådär, så är det skönt att man fortfarande håller sig flytande – speciellt med all oro och det konstiga liv vi levt senaste tiden. Men det som hände senare idag skapade ändå oerhört mycket mer optimistiskt tänkande.

Jag for upp till frun på sjukhuset, men fick veta att det var lite dålig tajming att fara därifrån – läkaren ville ha ett samtal och han skulle komma åter efter bara 15 minuter. (Förlåt Pelle, för att det blev tok med lunchplanerna! Det blev kaffe till lunch för min del…) Men anledningen kom att bli oerhört positiv. Under denna väntetid visar det sig att en psykoterapeut från Affektiva kommer in på besök för att få prata med Polly. Vi får beskedet att hon bara ska ringa in och boka tid, så snart hon blir utskriven! Ett så oerhört, fantastiskt, sjukt skönt besked att få! Andra kanske inte förstår det, men det är precis det här man väntat och påtalat som önskan så många gånger – Pernilla VILL komma igång med samtalen och få den professionella hjälp som hon så väl behöver! Nu äntligen! Kontaktpersonen verkar också mycket eftertänksam, kompetent och förtroendeingivande.

Det är givetvis så att det här bara är ett av många hinder som rivits och att processen för att hantera allt jobbigt bara är i ett första stadium. Men det känns som ett oerhört viktigt steg framåt! Stödet med samtal tillsammans med vår präst, Maria, är också någonting som redan innan känts som oerhört bra. Tack och åter tack Maria! Att jag och framförallt Pernilla har ditt stöd, det är så underbart att veta!

Det är dags att börja förstena demonerna och kasta dem åt sidan, en i taget!

Just nu är hela familjen samlad i hemmet. Vi tänkte oss kanske inte riktigt för med medicineringen, då Polly nu ligger utslagen i djup sömn i soffan. =) Hon vaknar väl vid 3-4 och är kissnödig, så jag får väl vänta in henne i sängen så länge – under tiden får jag springa upp några gånger och pussa, krama och stryka henne över håret och se till så hon sover sött.

Vi försöker i försiktighet återanpassa henne till hemmamiljön och det verkar ändå fungera över förväntan. Ni får tänka på att vi har en liten trotsig sexåring här hemma, som fått rutiner omkullvälta senaste veckorna – hon är inte riktigt att leka med just nu… Det gör det lite livligt stundvis.

Till min Älskade: Ett steg i taget. Vi kallar det babysteps… I försiktighet och i lugn. Vi har inte bråttom och jag är glad och nöjd med det lilla, för jag vet att allt till slut kommer bli bra – för vi har varandra och all kärlek i dess band!
Tack för att du finns och för allt du ger! Jag finns där alltid och kommer aldrig avvika från din sida!